Although ornament is most properly only an accessory to architecture, and should never be allowed to usurp the place of structural features, or to overload or to disguise them, it is in all cases the very soul of an architectural monument.
Owen Jones, 1856. The Grammar of Ornament, s. 472
På 1830-talet gjorde arkitekten Owen Jones ett flertal resor, bland annat till Italien, Turkiet, Egypten och Spanien för att studera ornamentikens mysterium. Teckningar och iakttagelser från dessa resor resulterade i “The Grammar of Ornament”, en bok som haft inflytande på flera betydande arkitekter, till exempel Frank Lloyd Wright. Boken är i tryck ännu i dag.
Trots att Jones var arkitekt och i många avseenden betonade den rena arkitektoniska strukturens primära roll var han, likt så många andra av arkitekturens mästare, bland annat Louis Sullivan, av den åsikten att det är ornamentiken, som ger byggnaden dess själ.
År 2007 gjorde jag en resa till Jyväskylä för att studera ett finskt – nästan mytomspunnet- husprojekt där ornamentiken spelar en stor roll, Vilho Halmekaris (1917-2006) Loven Bohatus. Fritt översatt från karelska betyder det kärleken till snitskniven. Halmekaris dröm var att bygga ett hus som skulle dekoreras, både på ut- och insidan, med ornamenterade 50 x 50 cm stora träplattor, samt med möbler gjorda i samma stil. Alla element har mönster utskurna med en liten snitskniv. Halmekari jobbade med husprojektet under 40 års tid, men tyvärr blev det aldrig byggt. Ett försök gjordes under början av 1990- talet, men Halmekari själv godkände inte den fanerstruktur, som skulle utgöra stommen på vilka man skulle fästa de ornamenterade plattorna. För honom var faner ett svärord!
Orsaken till besöket var att jag höll på att kuratera utställningen WILD – fantasi och arkitektur för Wäinö Aaltonen museet i Åbo. Utställningen presenterade arkitekturprojekt där de konstnärliga och ornamentala detaljerna har en central roll för att skapa byggnader som stimulerar fantasin.
En av mina drömmar för utställningen var att bygga ett helt rum av ett urval av de plattor och möbler som skulle utgöra Loven Bohatus.
Att på detta sätt – för den stund utställningen räcker – förverkliga den dröm som gick Halmekari förbi, blev samtidigt för mig ett sätt att protestera mot den estetiska ideologi i vårt samhälle, upprätthållen av arkitekt- och kosntnärskretsarna, som gjort att ornamentiken sopats i roskkorgen till förmån för den rena ytan.
Men när mitt tåg från Åbo anländer till stationen i Jyväskylä, ger det dock ingen anledning att tro att det i denna stad funnits en ornamentikens mästare. Från tågfönstret ser jag ett nytt, bländande vitt, bostadsområde på andra sidan vattnet. En modernistisk dröm, där detaljerad ornamentik ersatts av monokroma, abstrakta massor. Det märks att jag är i Jyväskylä, staden som sammankopplas med Alvar Aalto och i och med det, med den vitrappade modernismen.
I detta sammanhang kändes det som att vara ute och göra något totalt opassande när jag, i stället för att vandra till Aalto museet, ringde på dörren till en bostad i ett anonymt 60-tals höghus, för att träffa slöjdläraren och konsthantverkaren Halmekaris släktingar, som förvaltar Halmekaris 40 åriga livsverk. Vi dricker kaffe på ett bord som Halmekari ornamenterat. Hustrun presenterar även en duk som Halmekari själv broderat. Det visar på hans genuina intresse även för den – man kan kanske kalla det – feminina sidan av livet, en på sitt sätt radikal hållning. Vi bör komma ihåg att modernismen med det kala vita rummet skapade en ny miljö lämpad för den “framåtsträvande, moderna” mannen, en miljö fri från distraherande och till dagdrömmeri uppmuntrande “hemtrevliga” element.
Enligt hustrun hade Halmekari ett “tredje öga”, som hela tiden såg nya mönster och som gjorde att ornamentiken han utförde hela tiden ändrade och ingen platta är den andra lik. En stor betydelse hade också styrkan i den inre bildbank Halmekari byggde upp. Liksom Owen Jones gjorde även Halmekari en rad resor, bland annat till Egypten, Italien, Spanien och Ryssland för att studera andra kulturers ornamentik. Trots att den karelska ornamentiken säkert gav den första inspirationen, så var det nog Halmekaris öppenhet för nya intryck, som gjorde honom till ett proffs. Det finns en enorm variation och skicklighet i utförandet.
Vi tillbringade en dag med att gå igenom Halmekaris skatt, som finns bevarad i ett uppvärmt lagerutrymme utanför Jyväskylä, för att välja ut de element med vilka vi byggde vår version av Loven Bohatus i WA museet . Halmekari hade inte tänkt att plattorna skulle fylla varenda kvadratcentimeter av vägg- och takytorna, men jag tog mig friheten att skapa ett utrymme, som är totalt ornamenterat. Väggar och tak bekläddes med de 50 x 50 cm stora plattorna. Inne i rummet placerade vi en soffgrupp, skåp och lampor, till och med en dörr, alla i trä och utsökt ornamenterade.
Då jag första gången satte mig ner i soffan för att “känna av” rummet, gick det upp för mig att en av de största myterna, som upprepas till lust och leda i den modernistiska ideologin, är tanken att den rena ytan ger mera utrymme för ens egna tankar och fantasi. För mig fungerar det tvärtom, den rena vita ytan föder inga tankar, men omgiven av Halmekaris ornamentik, försjönk jag i ett meditativt tillstånd, där mina tankar gav sig ut på en kosmisk tripp.
Enligt Kent Bloomer i ” The Nature of Ornament” (2000) var ornamentiken från början avsedd att existera som en länk mellan jorden och kosmos. Man ornamenterade föremål och tempel för att göra det lättare för gudarna att sänka sig ner från skyn. Ordet ornament hade i den gamla grekiskan samma innebörd som ordning och kosmos, en motsats till kaos. Vi kan alltså se det magiska, men även maniska, i Halmekaris livsverk, som en strävan att bemästra det kaos, som ofta finns nära tillhanda, om inte i omgivningen, så inom ens eget psyke.
Konsthistorikern Ernst Gombrich ser i “The Sense of Order” (1979) ornamenterandet som något som fyller människans naturliga behov av lust och nöje. Denna, mycket okomplicerade, syn har dock inte alltid varit dominerande. Den tidiga modernismen under 1900-talets början hade starka kopplingar till esoterism och spirituella rörelser. Ornamentik ansågs vara något som primitiva, lägrestående, raser håller på med. Man såg den abstrakta rena ytan en symbol för det kommande spirituella samhället där “sions väggar lyser vita”, för att citera Adolf Loos, som skrev det mycket inflytelserika manifestet “Ornament och brott” år 1908. Bland annat såg han ornamenterandet som ett slöseri med tid, som i stället kunde användas för att till exempel höra på Beethoven. Han ansåg även att de maskinellt tillverkade ornamenten inte mera hade den känslighet som de hade tidigare. I det hade han säkert haft medhåll av Halmekari!
Under 2000-talet har dock datorteknologin utvecklats så långt att vi nu kan rita mönster på ett digitalt ritbord – där konstnärens känsliga linje direkt kan översättas till ett språk som förstås av de maskiner som skär ut eller trycker mönster.
I dag börjar vi se mer och mer byggnader som har figurativt ornamenterade ytor. En av mina resor gick nyligen via Tavastehus och det nybyggda landskapsarkivet. Trots att byggnadskroppen är en oinspirerande låda, räddas den av den vackert ornamenterade fasaden i grafisk betong.
Jan-Erik Andersson
Photo: Vesa Aaltonen
Photo: Jan-Erik Andersson
