Konsten behövs som tankarnas frizon (Åbo Underrättelser 15.1.2011)
Jag har alltid svårt att komma ihåg om det var pedagogiskt mera riktigt att servera de goda nyheterna innan de dåliga eller tvärtom! Hur som helst kommer jag att utnyttja denna artikel för att presentera några exempel på hur vi i Åbo kunde sköta om vårt kulturarv på ett mera kreativt sätt och för att visa på sätt där konst, eller konstnärligt tänkande, kunde var utlösande för att skapa framtidens samhälle. Konsten, inte nödvändigtvis som objekt, men som en tankarnas frizon, behövs!
1. Kvarnbron. Plötsligt satt vi Åbobor med en skatt i handen! En bro som i stället för att, som normalt, i en båge spänna över Aura å, sluttar ner mot mitten. Hittar man en dylik bro någon annanstans? Jag kommer att tänka på det lutande tornet i Pisa. Vem skulle känna till Pisa, om man skulle ha rätat upp tornet? Kreativitet handlar mycket om att kunna känna igen, behandla och vidareutveckla sådant som inte är planerat. Slumpartade och oväntade överraskningar behöver inte alltid vara negativa. Man kan vända mycket till det positiva, men bara genom att ha ett öppet, kreativt sinne. I stället för att – nästan i alla fall – stå i skamvrån inför det övriga Finland, kunde vi i Åbo ha slagit alla med häpnad med en oväntad och överraskande lösning:
Genom att bygga två nya stödpelare, samt underifrån stärka den bågnande Kvarnbron, kunde man ha skapat en ny bro med tre spann, den enda bron i världen där man åker, och går, ner och upp. Vilken upplevelse det hade varit både för oss som hela tiden använder bron och för turister. I en illustrerat förslag publicerat i Turun Sanomat utgick jag från idén och spädde på med att ge den nyskapade bron en ornamenterad och växtbeklädd betongvägg, försedd med utkikshål. Diskussionen tog dock inte fart åt detta håll och vi får leva med en säkert fungerande, men slätstruken standardlösning.
Jan-Erik Andersson. “De sju kullarnas bro”. Idéförslag för att bevara den nedsjunkna kvarnbron.
2. Det blåa huset (Wikeström & Krogius-huset). För oss som bott i Åbo en längre tid har W&K huset blivit ett estetiskt landmärke som, tillsamman med Frithiof Strandells trähus och brandstationen litet längre upp, piggar upp den tråkiga modernism, som dominerar mycket av arkitekturen i Åbo. Huset, ritat av Carl Armfelt, hör till den typs byggnader, som jag upplever som unika för Finland; Vackert ornamenterade jugend-hus där bottenvåningen är av sten och första våningen av trä. Vartenda en av denna typs byggnader, som fortfarande finns kvar, borde betraktas som en del av vår gemensamma kulturskatt och därför bevaras. För det första hör jugend byggnaderna till den unika perioden i arkitekturhistorien där kreativa och konstnärliga element, som lek, fantasi och naturornamentik var utgångspunkten för arkitekturen, vilket väckte, och fortfarande väcker, emotionell genklang hos de flesta människorna. Att just W&K huset är ett sådant, visas av det massiva stöd bevarandet av huset fått.
För det andra utgör huset en unik byggsten i det kulturella lager som bygger upp känslan i en stad och som gör att stadskärnan har en helt annan atmosfär än till exempel ett shoppingcenter eller en förort, som präglas av ett homogent nutida byggande. Hur skall centrum tävla med Skanssi och Mylly om inte just med detta historiska djup? Det räcker inte bara med parkeringsplatser. W&K huset står fortfarande kvar, men skandalen är nära!
I mycket är det fråga om att hitta kreativa planeringslösningar, som gör att markägaren kan få bygga nytt, men även så att byggnaden kan bevaras. Till exempel har jag och arkitekt Erkki Pitäranta arbetat fram ett förslag hur man genom att planera ett triangelformat hus bakom de rivningshotade Strandellska byggnaderna (de gul-ockra husen mittemot brandstationen), som kan ge rum för en 7.000 m2 tillbyggnad. Med hjälp av de extra kvadratmetrarna kan man finansiera trähusens restaurering. Men detta kräver att planerarna frångår lådtänkandet och planerar mera organiskt, i detta fall att tillåta en triangelformat hus. Ett annat konkret exempel på orädd planering; Arkitekt Will Alsop planerade Sharp Center for Design i Toronto genom att höja upp byggnaden på styltor och på så sätt rädda huset under. På samma sätt kunde W&K huset räddas.
Will Alsop: Sharp Center for Design, Toronto
Jan-Erik Andersson & Erkki Pitkäranta: Förslag för att rädda Strandells trähus. “Prinsessan Törnrosas hus”. Hörnet av Skol- och Trädgårdsgatan.
3. Orko – Den flytande paviljongen i Aura å. Under våren 2010 var jag jurymedlem och avgjorde tävlingen om en flytande temporär paviljong i Aura å. De fyra vinnande förslagen var alla mycket fina, men det segrande förslaget Orko, producerat av en grupp bestående av unga arkitekter, konstnärer och vetenskapsmän från Österrike var i en klass för sej. Orko-paviljongen höjde sej över det rent estetiska och inkorporerade element, som vi i framtiden måste se som en del av byggnaderna. Paviljongens tak och ena vägg skulle ha utgjorts av ett slamreningsverk i miniatyr inkorporerad i arkitekturen. Genom långa tentakelliknande slangar skulle åvattnet ha sugits in och renats på taket i paviljongen. Känslan inne i paviljongen skulle ha varit spektakulär genom att ljuset delvis skulle ha silats igenom den mörkgröna vätska på det genomskinliga taket. Delar av reningssystemet utanför väggen mot ån skulle ha utgjort ett visuellt ornamentalt element. Reningsverket har förstås ingen större konkret effekt, men på det symboliska planet skulle det ha visa på lösningar för framtiden. Också genom att visa på den gränsöverskridande bredden i gruppen som planerat förslaget.
Men under hösten kunde man i tidningarna läsa att det inte är det vinnande förslaget som utförs, utan det som blev tvåa. Tävlingsreglerna tillåter att man gör så, så det finns inget att tillägga, annat än att Åbo missade en chans att visa fram ett knivskarpt arkitektur-samhälls-konst-projekt för framtiden. Ett projekt som skulle ha väckt internationellt intresse. Av en säker källa fick jag veta att det vinnande projektet nog skulle ha fått finansiering, men att stadsplaneringen ansåg att det inte skulle passa in i miljön invid Aurabron! Suck, kanske det handlar mera om att modet och den visionära drivkraften inte räckte till.
“Orko”. Vinnande förslag för flytande paviljong i Aura å av Titusz Tarnai, Peter Jellitsch, Christian Tonko, Aino Korvensyrjä.
4. Slottsfastigheten. För 25 år sedan, i början av min karriär som konstnär, flyttade jag in mitt arbetsutrymme i den stora funkis-industribyggnaden på Hertig Johans parkgata invid Åbo slott. Under årens lopp har byggnaden varit en inspirerande arkitektonisk guldgruva, fylld av intressanta detaljer och spännande betonggjutning. Vi får säkert tacka dåvarande hamndirektören Henrik Pettersson för att byggnaden även blev en hemvist för konstnärer. Han hade en idé om att det i centrums absoluta närhet borde finnas ett komplex som framför allt är billigt för hyresgästerna, dvs. småföretag och konstnärer, som inte bryr sig om ifall färgen flagar och gården är fylld med bråte. Slottsfastigheten har i många decennier svarat för detta behov. Nu när stadens politik är att sälja bort sina byggnader, har slottsfastigheten redan några år funnits på försäljningslistan. Jag och många andra av de dussintals konstnärer som hållit till i fabriken har varit av den åsikten att byggnaden skulle ha blivit ett utmärkt kulturcentrum. Intet ont om Logomo, men dylika restaurerade tegelbyggnader är världen redan full av. Slottsfastighetens betongfunktionalism är av en helt annan kaliber. Dessutom finns det på byggnadens tak en otrolig terrass med en nästan 360 graders vy över staden, inklusive slottet, och man ser långt ut över Erstan. En unik plats för en kulturrestaurang, en plats för visioner och en symbolisk plats för att vaka över östersjöns välfärd.
Nu när vi alla dragit iväg och lämnat byggnaden i Akademins händer finns det väl inget annat att önska än att Akademin anlitar en känslig arkitekt som ser det unika i fantasifullt gjutna betongpelare, böjda träräcken och andra detaljer så vi i framtiden kan få njuta av dem. Öppna åtminstone takterrassen för allmänheten!
Terrassen på taket till Slottsfastigheten har en otrolig utsikt över staden och Erstan.
Expressiv betongarkitektur i Slottsfastigheten, Johan Hertigs Parkgata 21.
5. Det har talats mycket om konstnärernas arbetsutrymmen i Åbo. Det finns inget intresse att göra något åt detta inom stadens ledning. Tuffa som man försöker vara, följer man exemplet från New York; konstnärerna får flytta dit där det för tillfället är billigt, inget extra stöd behövs.
Det finns förstås inget som säger att man måste understöda konstnärer. Men det säger en del om hur man värderar konsten, eller snarast hur man undviker att se konstens icke kommersiella dimension. All bra konst har en dimension som säger att det finns värden i livet, som inte går att göra till ett säljbart objekt. Konstnären – som bäst – fungerar som en alkemist; han/hon tar några klickar färg eller utvecklar ett koncept, gör en performance eller en annan intervention i samhället som han/hon kallar sitt verk och sedan PÅSTÅR att det är konst. Han/hon tror på sin akt och skapar sålunda ett eget universum, som är mycket rikare än alla förgyllda palats. För många som kommer i kontakt med denna dimension av konst och kreativt skapande – inte minst i skolor, sjukhus, ålderdomshem och på konstmuseer och gallerier- kan det ha stor betydelse för att öppna upp sig för livet. Konsten i dag rör sig på så många olika nivåer, till och med som konstnärlig forskning, vilka inte går att omsätta till säljbara objekt. Men det kostar förstås att upprätthålla denna tankarnas frizon. Är samhället beredd att satsa på konsten? Det är politiska beslut det handlar om och understödet till konsten är beroende av hur vi röstar. Bildkonstnärerna har de lägsta inkomsterna av alla konstnärskategorier. De behöver allt stöd de kan få.
6. År 2009 satt jag med i den statliga VISTA kommittén som arbetade fram ett betänkande över konstens framtid i Finland. Ett av våra förslag är att planeringsavdelningarna i de större städerna i Finland borde anställa en lämpad konstnär, som aktivt tar del i planerandet av miljön i staden. Konstnären är tränad att tänka i annorlunda banor som kunde inspirera till annorlunda och kreativa lösningar där konsten kan vara en organisk del av miljön. Åbo kunde vara banbrytare på detta område!
7. Kulturhuvudstadsåret närmar sej och året blir precis så fantastiskt, som vi gör det till! Så skrid till verket, låt er inspireras av Hundertwasser, som propagerade för “Arm’s right”, vilket innebär att alla skall ha rätt att dekorera den yta som bildas då de sträcker ut armen på väggen utanför fönstret. Om det känns för jobbigt i vårt kalla klimat, kan vi dekorera, inreda och/eller måla balkongen på en massa olika sätt. Och alla ni som bor i egnahemshus, släpa ut alla gårdstomtar och fågelskrämmor och pigga upp oss som går förbi!
Jan-Erik Andersson